Minnen av nyfönat hår, Ture Sventon och en enda hel familj

Det är något särskilt med att föntorka håret. Jag gör det väldigt sällan, men min syster  och mamma gör det så gott som varje gång de har tvättat håret och då brukar jag sitta bredvid.
Det doftar så gott. Doften av hår som blir beblåst med varmluft påminner mig så mycket om min barndom. Ja, tekniskt sett är jag ju fortfarande barn, men jag menar när jag var liten på riktigt. Det här var en typisk kväll hemma hos familjen Thurfjell-Åström för sisådär sju år sen. Då var jag 8, och min syster 5.

Jag och min syster hade båda badat. Vi badade alltid när vi var små, jag började inte ståduscha förrän jag var kanske 12. Vi stod i köket, framåtböjda, med ansiktena mot golvet. Mamma eller pappa höll i hårtorken. De blåste och blåste och blåste. Själva blåsandet, att stå där i en konstig vinkel och få ont i ryggen och bli bränd på öronen, var ganska jobbigt. Men doften. Doften av hår som torkar, varm och hemtrevlig fast lite bränd. Den kom smygande, långsamt, och till slut var den så stark att den satte sig i håret. Och våra hår var fluffiga, ljusblonda och silkeslena – för detta var innan våra luggar hade börjat lägga sig i konstiga lockar och vågor, innan vi hade vaknat en morgon och upptäckt korkskruvar i nacken.
När vi var helt torra och varma, tog vi våra täcken och satte oss i soffan. Klockan var ganska mycket – kanske halv nio – men vi skulle väl hinna se eeeett avsnitt? Bara ett? Snälla? Och mamma och pappa gav nästan alltid med sig. De frågade ”Okej, vilket vill ni se då?” och vi sa ”Inte det när de är i London! Inte det med silvertjuvarna! Det där de är i öknen! Eller det med sockerkakan!”
Och de tog fram vhs-bandet, satte in det i videon och spolade tillbaka, för det hade vi visst glömt förra gången. Vi satt i soffan och väntade spänt. Snart skulle ännu en Ture Sventon-fylld afton äga rum. Vi tittade alltid på Ture Sventon efter att vi hade badat. Jag vet inte varför, jag vet inte när det började, men det gjorde vi. Vi såg de där avsnitten så många gånger att vi kunde dem utantill. Ändå älskade vi dem.
När vi hade tittat på ett, eller kanske tillochmed två, avsnitt så borstade vi tänderna och gick och la oss i vår våningssäng. Först kom pappa in och sa godnatt, sen mamma. Vi somnade snabbt, trötta och varma och lyckliga.

3 år senare skilde sig mina föräldrar.
För några månader sen bar mamma ner alla vhs-banden i källaren. Vi måste ju få plats med de nya Star Trek-boxarna.