Idag har jag något spännande att berätta! Jag har redan lyckats klara av en punkt på min 16 innan 16-lista. Närmare bestämt nummer 3: att skaffa min egen domän. Numera kan ni hitta mig på punkelikat.se. Om ett par dagar kommer jag att lägga in en grej som förhoppningsvis omdirekterar er som skriver er hit till den nya domänen, så att ni slipper ändra i era små bokmärkeslistor. Men ni som läser mig via bloggkoll/Google Reader måste nog tyvärr ändra i era feeds. Jag ber så mycket om ursäkt för det!
Stort tack till Anders som har gjort i princip allt arbete med att flytta bloggen och ändra designen mitt i natten, och till Mauritz och Gustav som gav mig en rabattkod på Binero så att jag slapp betala någonting alls. Jag älskar mina manliga twittervänner. De är de gulligaste som finns. Tusen tack.
Åh, det här är så exciting. Och om jag får säga det själv så är den nya bloggen alldeles fantastiskt snygg. Gå in själv och titta, vet jag. Hoppas att ni kommer att trivas! Gud vet att jag gör det. Alla länkar blir så korta och snygga. Och jag har en ny blogg-mailadress: greta@punkelikat.se. Så snyggt. Puss på er. Gå dit nu.
Fiolspelaren vid Hötorget
Idag, när jag stod och väntade på tunnelbanan vid Hötorget, var jag med om något så vackert.
En bit ifrån mig stod en man och spelade fiol. I vanliga fall brukar jag tycka att gatumusikanter är en aning störande, just för att de ofta spelar så dåligt, men den här mannen var verkligen duktig. Han hade någon form av stereo, som komp, och han spelade den ena sorgsna låten efter den andra.
Och jag bara stod där och stirrade och lyssnade. Jag ville inte att min tunnelbana skulle komma, jag ville bara stå där i resten av mitt liv och lyssna på hans toner. Efter ett tag kände jag att jag ville ge honom något. En lapp där det stod ”Kan jag få ha dig med mig vart jag än går?”. Så mycket pengar att han aldrig mer behövde spela i tunnelbanan. En puss. Men jag hade varken penna, pengar eller pussmod, så han fick de fem och femtio som jag hade i fickan och ett leende. Sen kom min tunnelbana och jag åkte vidare. Såg en vacker judisk pojke. Det var det.
(Förresten händer det spännande saker med bloggen just nu. Jag återkommer!)
Mitt MGC 2010
Hej vänner. Nu är jag hemma ifrån Mini Geek Camp. Min formuleringsförmåga är inte på topp på grund av sömnbrist, så det blir mest bilder ifrån de senaste 48 timmarna. Inte mina bilder, för jag glömde kameran hemma, så om fotograferna blir ledsna för att jag har tagit deras får de säga till!

Jämföra tjockleken på datorer är kul. Som nördars motsvarighet till snoppmätartävling (ATT JAG JUST SKREV DET ORDET I MIN BLOGG!)
Det var jättebekvämt att ligga sådär. Jätte.
Så himla bra föreläsning av Christina Stielli. En till inspirerande kvinna till listan!
Min finfina grupp. Vi saknar en gruppmedlem på bilden, men den är så bra att ni måste få se den ändå.
Jag jobbar hårt i skenet av epilepsi-lampan. På bilden ser ni också min fantastiska väska! Mer om den i ett annat inlägg.
Åh, fina MGC. Det fanns stunder då jag misströstade och tänkte att nej, nu får det vara nog, jag orkar verkligen inte mer, men då hände det alltid något roligt. Som när Gustav fick erbjudandet att sitta vid ett skrivbord istället för i soffan, ”hämta en stol där nere bara”, och han lite frånvarande svarade ”Ja, om det finns några trådlösa…” Så geekigt att det knappt finns ord.
Min grupp byggde på en receptdatabas för vegetariska/veganska och lättgjorda maträtter. Den heter Green Food och ni kan se det färdiga resultatet här. Jag har letat reda på recepten och haft en del att säga till om gällande designen.
Det var så himla trevligt och mysigt och fantastiskt mest hela tiden att det var lite sorglig att säga hejdå. Men förhoppningsvis ses vi ändå på nästa MGC. Jag lovar att arrangörerna Gustav och Mauritz redan har börjat planera.
Ode to Graham Chapman
Idag blir jag tvungen att ställa in det vanliga Skriv-inlägget. Det är nämligen ingen vanlig fredag. Idag skulle Graham Chapman, min stora favorit i Monty Python-gänget, ha fyllt 69 år.
Graham Arthur Chapman föddes 1941 i Leicester, England. Han utbildade sig till läkare, men arbetade aldrig som det. Istället började han tillsammans med John Cleese tidigt skriva sketcher för BBC, och de gick tillsammans med 4 andra komiker för att göra tv-programmet Monty Python’s Flying Circus. Fantastiskt program, fantastiskt.
”We don’t deliberately set out to offend. Unless we feel it’s justified.”
Graham var länge alkoholist, på grund av att han ”botade” sin svåra blygsel genom att dricka. Han rökte alltid pipa, och la ofta till piprökandet som ett personlighetsdrag hos figurerna i Monty Python-sketcherna.
Dessutom var han en av de första kändisarna som kom ut med sin homosexualitet, något som på 70-talet var väldigt ovanligt att göra (!). Tillsammans med sin pojkvän David Sherlock adopterade han senare en tonårig pojke.
”Stormy in love, stormy in interviews, breakfast in bed – that’s me, love.”

En dag upptäckte Grahams tandläkare att han hade en tumör på halsmandlarna. Den spred sig till hans ryggrad, och ett år senare var han död.
Monty Pythons 20-års-jubileum skulle inträffat dagen efter att han dog. Terry Jones kallade det hela för ”the worst case of party-pooping in all history”.
”Death can really absorb a person. Like most people, I would find it pleasant not to have to go, but you just accept that it’s more or less inevitable.”
Saker du kan göra till minne av denna fantastiska man:
♥ Titta på Life of Brian och Holy Grail, där Graham spelar huvudrollerna
♥ Lyssna på Ringo Starr (han var en av Grahams närmsta vänner)
♥ Bungee jumpa – ett av hans intressen (100 pluspoäng om du gör det!)
♥ Titta på det här klippet från hans minneshögtid
♥ Klä ut dig till överste och säg ”Stop that, it’s silly” till folk som skojar
♥ Drick gin & tonic, hans favoritdrink (men drick med måtta, för guds skull, det är jag som får skulden om ni alla hamnar på Maria Ungdom)
♥ Fundera på hur du kan börja se på världen på ett mer positivt och älskande sätt

“I don’t really look back with regret on any feelings or problems I have had in the past. I think I am more able to accept problems as being part of the rough and tumble of life. There are bound to be ups and downs. In retrospect, when you’ve gotten past a tough period, it makes the good things that much better.”
Brb, jag bejakar min geekiga sida
Jag ber så mycket om ursäkt för dagens bloggfrånvaro. Jag sitter för tillfället i en källare på Kungsholmen tillsammans med 20 unga programmerarkillar. Och ni förstår inte hur galet skönt det är. Så gott som alla har Mac, överallt ligger iPhones och vi kommunicerar lika mycket via twitter som med våra munnar. Det fattas bara att någon erkänner sin undying love för Star Trek: Voyager, så kan jag dö lycklig. Herregud, det kan jag ju ändå nu. Imorgon kommer ni få läsa ett mer vettigt inlägg, men tills dess tänker jag sitta och leta material till vårt webbprojekt. Ni kan läsa MGC-bloggen här. Puss på er!
Trevliga Saker på Tisdagar, 5/1-10
MGC 2010. Nu är det bara två dagar kvar tills Sveriges alla (nåja, iallafall några) twitter-nördar samlas i Stockholm och geekar loss. Jag är lite nervös, men på ett bra sätt. Det kommer bli 48 trevliga timmar. Jag lovar att rapportera när jag kommer hem igen på lördagen! Läs mer här.
2010! Jag har fått en alldeles fantastisk början på det nya året. Nej, jag har inte gjort särskilt mycket, men det har bara varit så trevligt och känts så bra. M.Y.L.A. har säkerligen ett finger med i spelet.
Du äger! av Mia Törnblom. Jag fick låna den av Emily, och jösses vad jag är glad att det blev den första boken jag läste under året. Det är en handbok om ämnet självkänsla, som blandar Mias egna erfarenheter med övningar och tips på hur man stärker bilden av sig själv. Så bra. Jag tänker börja utnyttja flera av tipsen i boken, och såsmåningom köpa ett eget exemplar. Gör det ni också.
Wreck This Journal. Jag vill ha en jag vill ha en jag vill ha en. Nu på en gång, tack. Otroligt bra idé, och vid det här laget vet ni ju att jag tycker om slitna böcker. Igår kväll satt jag och tittade på bilder på folks WTJ-böcker och jag svär på allt jag har att jag nästan började dregla. Attans att julafton redan har varit, va?
Amelie från Montmartre. Jag såg den för första gången i lördags (jag vet, skäms på mig) och den var… Inte alls som trodde att den skulle vara. Den var liksom mycket normalare än vad jag hade inbillat mig. Hursomhelst så tyckte jag mycket om den. Och då är jag en person som egentligen inte tycker särskilt mycket om franska.
Nämnvärt: rutiga skjortor, röda bläckpennor, drömmar (som vanligt, men tänk att de är lika spännande varenda natt!), det faktum att jag börjar sakna skolan lite, utropstecken, pulverkaffe, rött läppstift, American Apparel, Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Kate Winslet och Jim Carrey är ju ett fantastiskt par), Solstickan-tändstickor, att genom fönstret tjuvkika på folk som försöker få igång sina ihjälfrusna bilar och tänka ”Tunnelbanepower!”, värmeljus, min röda och galet mjuka morgonrock, Sherlock Holmes-filmen (inte för att jag har sett den, men jag vill det väldigt mycket)
Årets första TSpT är nästan över. Nu är det dags för det bästa av allt – era trevliga saker! Ös på bara!



